Diedjie 20040713 - 20151213

Till minnet av Diejie

December 17,  2015.

Det finns en sång med en text som säger att “I varje liv måste lite regn falla” och just nu öser det ner I mitt liv.

Söndagen den 13:e December var sista dagen som jag hade förmånen att ha Diedjie (känt av alla som Deedee) vår tyska schäferhundstik vid min sida. Hon fick avlivas av veterinär och drog sitt sista andetag vid 11:30 p.g.a. juvertumörer. Detta var enbart 9 dagar före vi hade kunnat fira att hon varit en del av vår familj i exakt 11 år.

Hon kom till oss p.g.a. exakt samma situation med hennes föregångare HS Fonni (Holly). Jag hade sökt landet runt efter en  ny hund och hade i början funderingar om en annan hundras men det kändes inte rätt och slutligen sökte jag bara på schäfrar. Det blev till slut Kennel Schloss Mossbach, bara 45 minuters bilfärd från oss i Seglora. De hade en 5 månaders tik med vilken jag fick omedelbar kontakt.

Deedee föddes hos Kennel Mittilandet i Kvissleby nära Sundsvall, men Mossbach hade släppt till sin hane som pappa och då valt att ta en valp istället för ekonomisk ersättning. Tanken var att hon skulle bli avelstik men under resans gång ändrades denna tanke och de satte ut henne till försäljning.  

P.g.a. vår familjs situation kunde vi inte ta emot en valp men vi kunde ta en unghund. Efter de vanliga formaliteter med veterinärbesiktning m.m. kunde jag den 22:a december 2004 hämta Deedee. Jag hade då ställt in mig på att nu förändrades allt och man fick tillvänja en ny hund med nya vanor men till min stora förvåning passade sig Deedee in i famlijen som om hon varit född hos oss. Hon kunde alla baskommandon och höll sig nära mig vid alla tillfällen och på vis börjades en process där vi kom allt närmare varandra. Den första tiden följde hon med mig till jobbet men kunde snart lämnas hemma på dagarna ihop med våra katter. Vi arrangerade det så att jag började tidigt varvid jag kunde vara hemma senast kl 15:00 och hustrun började sent, c:a 08:00 och vi åkte hem på lunchen. På så vis var hon ensam hemma 4½ timmar på förmiddagen och bara 2 timmar på eftermiddagen. Det första vi gjorde när jag kom hem var dagens långpromenad.

Tidigt i April 2005 kom vårens första ljumma dag med temperatur c:a +13°C och solsken. Vi gick tillsammans på en av de fina skogspromenader hemma och kom till en solig glänta. Det var så fint att jag ville dröja här och jag la mig ner på backen med en grästuva som kudde och njöt av solens värme. Det var inte meningen att jag skulle somna men jag vaknade c:a 15 minuter senare och kände mig väldigt het på höger sidan av kroppen och var samtidigt totalt döv i högerörat. Trots att Deedee var lös och kunde sprungit omkring så valde hon att ligga tätt intill mig och så stack hon nosen i mitt öra. Det var då det gick upp för mig att denna hund verkligen höll av mig och litade på mig och banden emellan oss bara växte över de kommande åren. Vi hade alla möjliga saker för oss tillsammans och hon fick följa med mig på älgdrev genom skogen där hon gick så nära bakom mig att mina hälar ibland tog henne under hakan.

En dag tog vi en långpromenad från Ulricehamn till Marbäck längs Åsundens strand på den gamla järnvägen eller banvallen som vi kallade det som gjorts om till gång:- och cykelstig. Vi kom till ett ställe där något lyste i diket och jag såg snart att det var en kvarglömd boll. Deedee och jag fick ögonkontakt och jag testade, ”Hämta bollen då” och till min häpnad gjorde hon precis som jag sa.

Vid flera tillfällen när hon var med mig lös i skogen väntade jag på ett lämpligt tillfälle att öva inkallning men så antingen kom hon aldrig så långt ifrån mig att det motiverade detta eller så han jag bara tänka nu kan jag kalla på henne men hann aldrig för då kom hon direkt ändå.

Hon älskade alla bollekar och även dragkamp med en gammal reptuss. Tydligen hade jag yttrat namnen på dessa utan att tänka så mycket på det och hon hade snappat upp det. Detta illustrerades av att vid en kurs på brukshundklubben där man fick pröva på lite av varje, lydnad, spår, rapport, sök o.s.v. i avdelning sök markerades en markruta om 50 x 50m och alla deltagare gick kors och tvärs över rutan för att hindra att hund kunde spåra sig fram till gömda objekt. Man visade sedan hunden 2 föremål, jag hade hennes reptuss och boll, och så fick hunden gå åt sidan för inte se vart föremålen gömdes. Sedan fick man sitta fint på vänstra sidan om husse eller matte och invänta kommandot ”Sök!” Meningen var att en vältränad hund då skulle söka av rutan tills nosen lokaliserade ett av föremålen och hämta det till husse eller matte för att sedan skickas ut för att hitta foremål nr2. Till allas häpnad när jag sade till Deedee ”Sök bollen!” så sprang hon ut i rutan nosade runt, hittade bollen, kom med den och släppte den vid mina fötter varpå jag sa ”Sök tussen!” med samma resultat att strax därpå låg reptussen vid mina fötter. Ingen annan nybörjahund klarade det och några bara spräng till skogs.

En fin dag på banvallen utanför Marbäck gick vi tillsammans, Deedee återigen lös och då kom ett äldre par emot oss. Tidigare hade jag alltid kallat in henne när vi mötte främmande, alla är inte hundvänner. Denna gång emellertid kände jag något på mig och jag gjorde inget och väntade med spänning om vad som skulle ske. När de kom tillräckligt nära oss gick Deedee försiktigt fram och erbjöd damen reptussen hon hade i munnen.

All brukshundar måste höft och armbågsröntgas och genomgå mental beskrivning (s.k. MH) om man vill bedriva avel eller tävla med hunden. Alla seriösa uppfödare ser till att detta görs, annars kan man inte registrera valpar och få toppris för dem vid försäljning. Vi hade en överenskommelse med Schloss Mossbach om att om Deedee var okej i lederna och hade bra psyke så skulle kenneln ta en valpkull från henne. Detta genomfördes och hon fick sina valpar hos Mossbach. Jag hade blivit så intresserad av detta med kartläggning av hundars mentalitet att jag genomgick träning och blev A-figurant för dessa MH och jag är för tillfället ansvarig för de MH som genomförs under Ulricehamns brukshundklubbs regi. Syftet med MH och röntgen är att solla bort olämpliga hundar från avel.

Deedees andra valpkull var helt och hållet vår egen ide och jag drog igång det hela genom att samtala med kennel Mittilandet där hon var född och fick av Marina Lundin veta att en lämplig pappa till kullen fanns hos Kennel Atila i Ale kommun. Kontakt togs och så småningom parades Deedee med Eros von Frankengold, en schäferhane från tyskland på tillfälligt besök i vårt land för att vara 6 månader i ett rabies fritt land före vidare resa till Nya Zealand. Eros var skyddschampion och gav ett omedelbart positivt intryck när han kom och lade sitt enorma huvud i mitt knä medan vi fikade. Den 31:e januari 2009 föddes 7 valpar, 4 hanar och 3 tikar i vårt gamla sovrum i boningshuset där jag hade lagt först byggplast och sedan tidningar på hela golvet och sedan byggt en valplåda. Rummet var tomt då vi flyttat in i ett annat sovrum efter det att vårt sista nu vuxna barn flugit ur nestet.

Jag ställde in en säng i rummet och var med Deedee under hela natten då valparna kom till världen. Jag drog en stor suck av lättnad när det visade sig att alla valpar var välskapta och levnadskraftiga.

Jag är född och uppvuxen med hundar, gått många kurser, varit fodervärd åt statens hundskola (numera nedlagd) men detta var första gången jag varit med om att bringa valpar till världen. Det var en mycket positiv upplevelse men innebar ganska mycket jobb de sista 4 veckor. Vi behöll en hane – Akko – och det nu hans närvaro som skänker oss tröst i och med Deedees bortgång.

Deedees modersinstinkter och fostringskunskap utnyttjades av vår äldsta dotter när hon köpte en 5 månaders Kelpie  - Border collie korsning. Hunden, Angus, var lite stursk och visade sina tänder när andra hundar kom nära och enligt dottern behövde han få veta hut och sättas på plats av en erfaren hund. Det hela var fascinerande att beskåda och det såg ut som om Deedee fattat uppgiften direkt. Hon närmade sig Angus och så fort han barade sina tänder fick han sig en omgång och blev nedtryckt tills han slappnade av helt. Först då släppte hon taget och gick runt och nosade i trägården. Sedan kom hon nära igen med exakt samma resultat och tillvägagångssätt. Det var nog 4:e eller 5:e gång som han hade fattat och gjorde inget motstånd när kom nära och efter det struntade hon fullkommigt i honom.

Det fanns så manga tillfällen där det såg ut som om Deedee visste instinktivt hur hon skulle klara av situationen att jag kunde skriva en bok om det men i detta forum räcker det att säga att hon verkade vara den klokaste hund vi haft.

Deedee hade alltid goda relationer med våra Katter och när en nedkom med kattungar låg Deedee bredvid kattsängen utan några problem. När kattugnarna hade börjat kravla omkring lät hon dem klättra på henne. Vår hankatt Torsten och Deedee älskade varandra och ofta bildade hög under kaffebordet vid mina fötter.

 När Deedee var på väg att fylla 8 år (13:e juli) markte vi att hon börjat bli lite stel och detta marktes i sinnerhet efter att hon legat stilla ett tag och varit dessutom genomblöt. Hon fick ibland lite lustigt gångstil med höger frambenet som svängde lite i en båge. Veterinär bekräftade artros och sa att de långa promenadernas dagar var förbi. Vi kom då i en ny rutin där vi gick med båda hundarna en kortare promenad på icke krävande underlag varannan dag. De andra dagar gick vi längre med bara Akko och Deedee fick vila men vara med på lite bollspel efter förmåga i trädgården. I denna veva slutade Deedee att gå i trappan inomhus då det antagligen var lite för svårt för henne. Denna rutin varade ändå upp till hennes bortgång.

2010 fick jag en betydande ändring i min tjänst och jag fick börja pendla 126km dagligen men i gengäld kunde  jagjobba en dag per vecka hemifrån genom att koppla upp till företaget via VPN. På dessa dagar och även andra dagar då jag befann mig hemma, låg Deedee nästan jämt vid mina fötter vad jag än sysslade med och var jag än befann mig. Detta gjorde det lätt för mig att ofta böja mig ned och klappa henne och smeka hennes sammetsöron och berätta för henne att hon var söt. Då möttes våra ögon och jag kände väldigt tydligt att denne hund strålade kärlek mot mig med hela sitt väsen. Redan då började jag fasa för den dag då jag inte längre skulle få uppleva denna villkorslösa kärlek och jag visste att saknaden skulle skära djupa sår i mig.

Enligt vår veterinär var genomsnitts livslängd på schäfrar c:a 8 till 9 år och det i så fall betydde att alla våra levt länge då de flesta blivit mellan 11 och 12. Undantaget var pappas schäfertik som fick avlivas vid 9 år även den p.g.a. juvertumörer.  

Och nu sörjer jag förlusten men firar det faktum att jag haft en enorm tur  genom att jag kunnat dela mitt liv med denna hund som har älskat mig från första ögonkastet och som jag älskat bara mer och mer. Deedee lämnar sitt arv i form av Akko hennes son och han gör det hela uthärdligt. Han är så väldigt speciell inte bara för sin egen personlighet men för att jag såg honom födas i vårt eget hus och han bär en del av Deedee inom sig.

Jag är inte ett dugg religiös, nästan tvärtom och därför är begrepp som himlen och helvetet betydelselösa för mig. Min övertygelse är att vårt universum skapades av fysiska krafter som inte har någon ”vilja”, inga åsikter och är helt omedvetna om levande varelsers öden, och med det menar jag alla de varelser som utvecklats över årtusenden. Dessa krafter kan inte höra några böner och känner inte till något alls om lidande, sjukdomar, orättvisor, naturkatastrofer och alla andra saker som orsakar misär på denna lilla planet. När jag hör präster prata om en barmhärtig Gud så undrar jag om de lever i denna värld överhuvudtaget. Jag tror att man vid döden återgår till samma svarta tomhet som det var innan man föddes och man har därmed ingen medvetenhet längre. Allt som var är alltså för evigt borta. Religion används av en del människor som ett verktyg för att få makt över andra och vissa andra personer har det som någon form av tröst mot rädslan om att allt kanske är bara helsvart efter döden.

En sak som kanske skiljer mig från mängden är att jag har ett sinne som är öppet för förändring och skulle minsta påtagligt konkret bevis komma till kännedom så kan jag ändra min trosuppfattning . Detsamma kan inte sägas av de som är både förblindade, döva och hjärntvättade av sin religiösa övertygelse. P.g.a. min livsåskådning har jag inga förväntningar om att återförenas med mina förfäder eller andra när jag lämnar jordelivet men visst vore det fantastiskt och om jag har fel så skulle en höjdpunkt vara att återförenas med alla de hundar jag haft.

 

Harry Banfather