Till minnet av Akko

Sista bilden av Akko december 2020

Den 30:e november  2020 gick ännu en fantastisk familjehund till evigheten. Akko, den enda schäferhane vi någonsin haft, lyckades se sin 12-årsdag på horisonten, bara 8 veckor fattades. Han nådde alltså 11 år och 10 månader vilket är ganska respektingivande för en hund av hans ras och storlek. Akko var en mild jätte, jag har sett bara två större schäferhanar, en var på hundklubben, den andra var Akkos egen far, Eros von  Frankengold. Min avlidne far sa ofta: "Akko är en väldigt stor hund eller hur?" och mitt svar var alltid samma, "Ja men han är en riktig mjukis."

Akko föddes i vårt hus den 2009-01-31 och jag var närvarande vid hans födelse som hjälpreda till sin mor Diedjie (Deedee). Akko hade sex syskon, och alla såldes utom Akko efter ett beslut att behålla en valp. Det var ett av de bästa beslut vi har fattat. 2015-12-13 blev Akko den enda hunden i hushållet eftersom det var då som vi tvingades att ta avsked från Deedee på grund av åldersrelaterad ohälsa. Efter att ha fått möjlighet att sniffa på sin moders kropp förstod han omedelbart situationen. Han sökte inte efter henne men verkade lite nedslagen i ungefär en vecka.

Akko visade sig vara en av de lugnaste hundar vi någonsin haft, och han var otroligt bra med bebisar och barn och var var helt pålitlig. Akko visade aldrig någon aggression mot någon, någonsin, och vår veterinär kommenterade att Akko och hans mor var absolut de enklaste schäfrar att hantera.

När jag skriver dessa ord (2020-12-16) handlar det om 2½ veckor efter att vi har förlorat Akko och det har tagit mig denna tid för att klara av att sitta ner och komponera ännu en familjehunds dödsruna utan att bli alltför känslomässigt upprörd. Den inverkan Akkos förlust har på oss mildras något av det faktum att vi fortfarande har en schäfer i huset i form av 16 månader gamla Kayla. Det var dock hjärtskärande att demontera Akkos ortopediska säng, stuva undan hans matskål och andra tillbehör som är direkt förknippad med honom. Akko var, enligt det svenska hundregistret (statlig) den sista överlevande av hans syskon med hela 13 månaders marginal. Hans päls hade en härlig mysk liknande lukt och varje gång jag passerar hans madrass i förrådet kommer denna underbara lukt i mina näsborrar.

Akkos förlust markerar avslutningen av en speciell period i våra liv och det finns en distinkt om konstig känsla av att vi har kommit till slutet av en era. Akkos mor Deedee var mig mycket kär eftersom det var så uppenbart att hon älskade och litade på mig, och vår relation förbättrades av hennes intelligens och förståelse för alla situationer som jag är säker på var resultatet av att hon hade en mental stabilitet som var exceptionell. Med förlusten av Akko, i synnerhet som den allra sista av hennes sista kull av valpar (hon hade två kullar), känns det tydligt att den sista återstående påtagliga koppling med Deedee har för alltid gått förlorad. Detta faktum har gett Akkos bortgång en extra dimension. Efter att ha fött upp dessa valpar fram till åtta till tio veckors ålder och sedan ha fortsatt att träna och fostra Akko, var vår relation till honom annorlunda än någon av våra tidigare 4 schäfrar. Akko hade aldrig känt något annat hem eller familj än oss. Även om han var som tidigare sagt en mild jätte, var hans ”röst” så kraftfull när främlingar stod på trappan att vi alltid kände oss trygga. Ingen annan än någon helt dumdristig skulle någonsin försökt bryta sig in i vårt hus.

Akkos livskraft började dala vid cirka 10 års ålder och han började bli allt lugnare och var väldigt nöjd med att ligga ute på vår gräsmatta eller i hundgården och blicka ut i omgivningen. Vid en veckas semester i Härjedalen i september 2019 visade det sig att Akko hade svårigheter att klättra upp för ett berg och vi fick ta oss upp genom att gå på snedden istället för att gå rakt upp. På denna resa åkte han linbana för första gången och det verkade som om han tyckte att det enbart var en intressant upplevelse. När han närmade sig sina sista dagar blev han bara mer och mer vinglig ”i bakvagnen” och slutligen när han behövde hjälp att komma upp från sin säng på morgonen och gnydde av smärta, så var hans öde förseglad. Veterinären kontaktades, och det var bara en fråga om att sätta honom i bilen och åka dit. Akko gick till evigheten lugnt och tyst och tog sina sista andetag bak i vår bil med huvudet tätt emot mig.  Det kändes helt riktigt och i sin ordning att jag, som var med när han först kom till världen, skulle även vara med honom då hans dagar tog slut. Alla minnen av Akko är ljusa och vi kommer aldrig någonsin att se hans like igen.

Välsigna dig Akko var du än befinner dig.

Akko och barnbarn Lisa
Akko välkomnar Olle till familjen