Kayla

Kayla RIP

2021-05-09 - Har inte orkat skriva detta tidigare.

Suck! Ja vi befinner oss åter en gång i en period av sorg då vi sörjer förlusten av vår 20 månaders gamla schäfertik Kayla. Under januari månad 2021 började Kayla klia sig allt mera intensivt och till slut hade hon små sår in i öronen och kala fläckar på utsidan. Hon gnagde även på tassar, ben och kroppen. Tidigare liknande erfarenheter gjorde att vi drog slutsatsen att hon drabbats av rävskabb och satte därför in en behandling. Klådan fortsatte dock och veterinären ordinerade en 14-dagars kur utifall att skabben lämnat en inflammation efter sig. Även denna behandling visade sig vara verkningslöst vilket föranledde veterinären att misstänka atopi ett tillstånd som bekräftas genom analys av ett blodprov. Provet togs och svaret som kom ryckte mattan ut från under våra fötter. Kayla visade sig lida av högsta gradens allergi mot kvalster. Hade det varit frågan om allergi mot något annat kunde man anpassat omgivningen för att minimera exponeringen men kvalster finns överallt oavsett vad man gör. Kayla fick en spruta som veterinären hoppades skulle minska klådan tillfälligt medan vi redde ut en handlingsplan. Vi fick höra från vår veterinär och även kontakter på brukshundklubben att medicineringen av sådana fall är mycket dyra och oftast inte speciellt effektiva, stor risk fanns att hunden inte skulle må bra trots alla försök att lindra åkomman. Eftersom Kayla hade högsta gradens allergi rådde vår veterinär oss att inom kort låta Kayla få somna in. Kontakt togs med försäkringsbolaget för att se om hennes försäkring skulle täcka de mediciner som skulle behövas livet ut, kontakt togs även med kenneln för att höra om dolda fels försäkringen skulle gälla i detta fall. Det var avslag på alla fronter förutom livförsäkringen. Dolda fels försäkring gällde inte allergier (typiskt!) och hundens försäkring täckte veterinärkostnader inte mediciner, också typiskt. Sprutan hon fick gav henne och oss en kort frist då vi hade möjlighet att ge henne en period med mycket kärlek, närhet och för henne roliga aktiviteter.

Att göra allt detta och hålla god min under Kaylas sista veckor var en av de svåraste saker jag gjort i hela mitt liv. Det svarta molnet som hängde på horisonten i form av den ankommande förlust av Kayla hängde där i bakgrunden hela tiden. I hennes sista två veckor återkom klådan och hon började klia sig mera och mera och slutligen började det även påverka henne mentalt. Hemma var hon fortsättningsvis mycket kärleksfull men ute bland allmänheten och i främmande miljöer blev hon mera och mera osäker och började bli allt mer avvisande mot folk och fä med försök att hålla alla dessa på avstånd genom aggressivt skällande. Sita droppen kom när hon på en morgon kliade sig oavbrutet i 20 minuter och senare samma dag vid besök hos en byggfirma blev helt vansinnig i bilen då främmande personer rörde sig i närheten. På hemvägen råkade jag se att veterinären satt på sitt kontor och jag tittade in för att uppdatera honom om läget. Han ansåg att hon nått vägens ände och att dra ut det mera tidsmässigt skulle göra mer skada än nytta. Det gällde att få ett slut på hennes lidande.

Första tiden efter att hon fått sin diagnos och sprutan, som gav partiell verkan, var Kayla i någorlunda form och en viss förhoppning att allt kanske inte var så farligt som det lät väcktes hos oss och situationens allvar hamnade lite i skymundan. Detta var dock nog en naturlig förnekelsereaktion från vår sida. Att sedan få erfara hur situationen åter snabbt förvärrades fick oss att inse den hårda verkligheten att vi snart måste låta denna annars så kärleksfulla kompis gå till evigheten. Hon fick somna in den 6:e Maj, 2021 vid circa 16:00. Efter att ha blivit vittne till denna hemskt tragiska händelse kände vi båda stort motstånd till att åka direkt hem till ett öde och tomt hus. Vi tog en omväg genom min älgjakts område ute i det fria och parkerade på en öde plats med mycket öppen mark och vida vyer. Där tröstade vi varandra så gott det gick. Inte länge innan hade vi parkerat på samma ställe för att fika med båda Akko och Kayla. Behov av att vistas på en öppen plats med vida vyer hade jag haft även då vi hade förlorat Akko bara 6 månader tidigare den 30:e nov 2020. Det var en sorts klaustrofobi, en känsla av instängdhet. Slutligen fick den kalla vinden oss att åter sätta oss i bilen och åka hem till ett helt dött hus.

Vi hämtade Kayla då hon var 8 veckor gammal den 7:e Oktober 2019. Jag var redan pensionerad och då hemma på heltid med henne och Akko. När valp perioden var över hade covid pandemin slagit till (Mars 2020) och då var vi båda hemma på heltid. Våra enda resor hemifrån var för förnödenheter från stan och då följde hundarna med oss. Det innebar att från att Kayla anlände hos oss tills hennes för tidiga död var vi endast isär tre, kanske fyra gånger, aldrig mera än någon enda timme, högst två. Att vara tillsammans 24/7 – 365 naturligtvis cementerade mycket starka band mellan oss och Kayla som var kontaktsökande och hade med glädje suttit i våra knän hade hon bara fått plats. Hon älskade att gosa i timtals och var den mest kärleksvisande hund vi haft. (Kanske p.g.a. hennes tillstånd?). I vilket fall lyckades hon, så som alla de andra hundar vi haft, inta en stor och permanent plats i våra hjärtan. Det sättet med vilket hon passade in i våra vardagliga aktiviteter och rutiner och visste precis när det var dags för olika händelser var häpnadsväckande och hennes fantastiska spårningsförmåga var oöverträffad.

För tillfället känns hemmet tyst och tomt. Alla små vardagsrutiner som är kopplade till att ha en hund i hushållet har på ett bräde undanröjts vilket lämnar oss i någon slags limbo och förlusten känns oerhört tungt. Vi befinner oss i någon slags vakuum. När man kliver upp från TV soffan sitter det kvar i ryggmärgen att kliva försiktigt för att inte trampa på hunden och när man ser att platsen är tom drar man djupa och sorgsna suck. Samma gäller när man ser en av hennes leksaker eller när man ser en pinne ute som hon lekt med. Det säger sig självt att denna djupgående sorg kommer sakta att avta och hur det än blir i framtiden med hundar i huset kommer Kayla att finnas kvar i våra hjärtan tills vi själva går till evigheten.